jag är så fruktansvärt ostabil. Tänkt på en fråga, en liten fråga som blivit så himla stor i mitt huvud. Varför sårar man andra? Vad är vitsen med det? Att vara medveten om hur en person känner och sen spottar på det. Men dessutom gör det om och om igen?! Varför inte bara låta stackaren vara ifred? Om man sårar andra kan man inte må så bra själv tror jag, man blir så himla ostabil, osäker och ger en oskyldig person en massa skit istället. Men det är så jävla fel. Det är så lätt att låtsas vara stark, man säger att man inte bryr sig. Men djupt där inne dödar det en. Sen når det en viss gräns och man orkar inte mer. Knäna viker och tårarna forsar ner, vad fan ska man göra? Människor finns runt om en hela tiden, men man känner sig så fruktansvärt ensam. Ett tag kände jag ''jag bråkar hellre med dig, än att älska någon annan''. Men nu känner jag inget längre. Det gör fan ont, jag trodde aldrig att jag skulle säga det. Trodde framtiden var våran. Det låter mer såhär i mitt huvud nu ''ha ett bra liv, jag är trött på att vara en del av det''. Vad fan hände? Hur kommer det sig att saker slutar så himla illa? Du nästan tvingade mig att lämna dig. Det är fan inte lätt att älska någon, det är det inte. Du blev inte ens orolig när jag nästan lämnade jorden. När ska man själv inse att det är över, jo när man blivit sårad så mycket och allt är försent. Brukar ställa frågan till mig själv: Älskar jag dig? Svaret vet jag inte. Det är både ja och nej.. ibland kanske. Oftast ett galet stort nej. Men jag har insett en sak, man kan antingen ogilla någon, vara beroende av någon eller så gillar man personen. Jag gillade dig, sen insåg jag, nej fan, jag är bara beroende. För att jag varit med dig så mycket, det är inte riktig kärlek. Som en drog. Man blir beroende, fast man inte vill. Just nu är jag så otroligt trött på att vara depp. Vissa dagar tror jag att allt är över, allt känns liksom mer än OK. Andra dagar gömmer jag mig under täcket och vägrar äta eller så. Men varför låter man en person göra så mot en? Om man vet att personen är skit. Varför?! Jag tror nog att man inte vill inse, inse verkligheten och det som faktiskt händer. Jag kan ge dig fingret, säga att det är över och sen känna mig lite stolt. Men tankarna blir bara värre. ''tänk om han är med någon annan'', ''tänker han på mig, hur mår han?'' Man blir helt psyko. Just nu undrar jag varför jag ens skriver detta. Men vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har varit med om så mycket, men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Väntar på ett mirakel.